Nina Ka – En dröm om att leva på musik

Nina KaKatterna Maja och Lilleman leker och stojar hemma i köket hos Nina Kaakinen Andersson. Nina sätter sig tillrätta på stolen, samtidigt som katterna finner ro och spinner högt vid köksfönstret. Nina börjar sakta berätta att musik alltid har varit en stor del av hennes uppväxt. När hon blickar tillbaka minns hon med glädje hur hennes pappa alltid satt och spelade framför keyboarden. Det var någonstans där som musikintresset först kom, men det var inte förrän långt senare som drömmarna sattes fart på allvar.

Nina fortsätter berätta att det i tredje klass kom några musiklärare, som hade med sig olika instrument på besök i skolan. Det var då hon för första gången fick blåsa i en klarinett, och blev entusiastisk över att hon lyckades få fram ett ljud redan på första försöket. Det väckte och gav hennes intresse mersmak, så pass mycket att hon själv ville börja spela. När det var dags för årskurs fyra sökte hon sig därför vidare till orkesterklass på Gustaf Adolfsskolan i Norrköping.Fakta-Nina-Ka

Intresset för musiken höll i sig och med åren växte sig passionen sig allt starkare. När det var dags för gymnasiet var det givet för Nina att fortsätta med musiken. Hon valde därför att studera vidare på musikprogrammet på De Geergymnasiet. Skolan gav henne flera lärdomar i form av rätt sångteknik och musikteori. Det var även där hon och hennes vän Madeleine Lindroth Borg från årskurs 6 kom allt närmare varandra. Madeleine blev en vän som hon kom att hålla av under många år, och som Nina berättar finns kvar i hennes liv än i dag.

Tiden efter gymnasiet

Nina berättar vidare att hon fortsatte arbeta med musiken även efter gymnasiet. Hon inledde ett samarbete med Madeleine, där det gemensamt släppte en skiva under 2007 vid namn Somewhere under namnet Stargazer. Vidare släppte Nina flera låtar under de kommande åren, och arbetade intensivt med sin musik. Hösten 2019 släppte hon sin första EP vid namn Destination Unknown på Spotify. 

I dag ser sig Nina, eller Nina Ka som hennes artistnamn numera lyder sig själv både som musiker, låtskrivare och musikproducent. Hon studerar på Marieborgs Folkhögskola där hon läser en tvåårig utbildning inom Musik och Entreprenörskap, samtidigt läser hon Musik- och ljuddesign på distans på Linnéuniversitetet. 

Som om det inte vore nog är hon i full färd, med att släppa sitt livs projekt. Nina berättar stolt att hennes första fullängdsalbum vid namn “Släppa taget” släpps i slutet av maj. I samband med skivsläppet arrangerar hon en releasekonsert den 30 maj i Hörsalen i Norrköping. Biljetter finns till försäljning via Billetto.se

Nina avrundar med att drömma sig bort. Hon funderar över hur framtiden kan komma att se ut. Hon drömmer om en lyckad och fullsatt konsert. En konsert med stående applåder och en önskan från publiken om att vilja höra mer. Hon drömmer sig bort om ett liv där hon är erkänd som artist under artistnamnet Nina Ka. Kanske är drömmen inte långt borta, kanske är den bara runt hörnet.

Nina på nätet: Facebook, Instagram, Youtube och Spotify.

Hur livet som familj kan se ut på cirkus

Cirkus Olympia familjen

Simon Bengtsson med kompis, pappa Niklas Bengtsson och mamma Natasha Jarz i matsalsvagnen.

Foto: Sanna Kaakinen

Familjen Bengtsson har sedan 1984 drivit Cirkus Olympia, allt tog sin början med Herbert Bengtsson och hans intresse för cirkuslivet. Redan som ung arbetade Herbert på en cirkus, där han fick jobb som marknadsförare efter att ha stött på en cirkusdirektör i Ystad som erbjöd honom arbete. Arbetet pågick under några år och under arbetets gång lärde han sig cirkusbranschen från grunden – så bra att han till slut fick lust att starta eget.

Herbert Bengtsson har avlidit sedan en tid tillbaka, och har efterlämnat en framgångsrik karriär som cirkusdirektör, djurdressör och förnyare av cirkuskonsten i Sverige. I dag drivs Cirkus Olympia vidare med hjälp av hans hustru Henrika och barnen Jessica och Niklas med sina respektive.

Vi fick chansen att träffa Niklas, hans fru Natascha och deras 10 åriga son Simon, för att höra hur livet på en cirkus i Sverige kan se ut. Vi fick veta att det inte är en dans på rosor att arbeta på en cirkus, utan att det är hel del jobb som ligger bakom, och att det sällan innebär någon större ledig tid. När man har barn i skolåldern har de precis som alla andra barn skolplikt att rätta sig efter, och i cirkus livet innebär det en tuff kombination. Det blir många långa bilturer fram och tillbaka för att skjuta till och från skolan. Det innebär även några veckors tid med privatlärare som måste kallas in de gånger turnén är för långt hemifrån. Men som barn på cirkus lär man känna människor från olika nationaliteter, och det innebär att man ofta lär sig en hel del språk. Simon uppger att han i dagsläget talar fem flytande språk (tyska, engelska, svenska, polska och italienska), och hans pappa Niklas skrattar till och säger – han kan nog fler än mig till och med.

Faktaruta
Familj: Niklas Bengtsson, Natascha Jarz och sonen Simon Bengtsson.
Startade: Cirkus Olympia startades 1984.
Sittplatser: 600 platser i tältet.
Turné: Besöker 200 stycken platser om året.
Medverkande: 40 personer.
Djur: 70 st (varav ca 25 medverkar i årets föreställning).
Hemsida: http://www.cirkusolympia.se/

Tjocktarmscancer

image2
Varje år får 58 000 personer i Sverige ett cancerbesked, 65 procent blir botade och många andra kan leva vidare med cancer som en ”kronisk” sjukdom. Därför finns en stor grupp i befolkningen som vet hur det är att leva med cancer.

Jeanette Sjöblom är en utav dem. Hon lever i dag med tjocktarmscancer som är en ibland det tio vanligaste cancersjukdomarna i Sverige.

Berätta gärna lite om dig själv och din familj, Jeanette.
Jeanette Sjöblom berättar att hon är ensamstående mamma. Hon berättar medan det lyser i hennes ögon om hennes 2 åriga dotter Cataleya, och hur hon nu kämpar med att komma tillbaka till livet. Jeanette är fortfarande sjukskriven, men har nu sakta börjat komma tillbaka till sitt arbete. Hon arbetar nu 25% på ett boende som handledare för personer med ADHD och dylikt, resterande tid försöker hon ägna åt sin dotter.

Hur kändes det när du fick beskedet att du hade tjocktarmscancer, typ 3?
Jeanette berättar att beskedet kom som en chock, hon kände sig ung och kände att hon levde hälsosamt. Allt började med magont och ett samtal till sjukvårdsupplysningen, därefter kom processen i gång ganska snabbt. Hennes hb visade 60 i stället för 120, och hon blev inlagd i 2-3 dagar för att leta efter kärlet som läkarna sa blödde, därav det låga blodvärdet.
Hennes dotter var bara 4 månader när beskedet kom, och beskedet tog på familjen hårt. Vissa nära och kära kom närmare, medan andra försvann.

Tog det lång tid innan behandlingen kom i gång? Vilken behandling fick du och hur kändes det?
Behandlingen kom igång direkt. En stor bukoperation och sedan 12 st cellgifter. Det hela tog nästa ett år. Cellgifterna slet hårt på kroppen och läkarna fick sänka dosen flera gånger. Cellgifterna var tuffa och efter att de var över så fick jag bygga upp kroppen från noll.

Hur blev du bemött av din omgivning?
Jag fick otroligt fint stöd av de flesta. För många var det svårt att ta in hur sjuk jag var, att det handlade om liv och död. Jag är tacksam för allt stöd jag fick men kände mig väldigt ensam, att det var svårt för andra att förstå.
 
Hur har kontakten med sjukvården varit?
Sjuksköterskorna var underbara, berättar Jeanette.  Det var bara en enda läkare som var jobbig, men annars kändes det bra. Det finns en jourtelefon som går att ringa dygnet runt, det kändes som en trygghet.

Hur har upplevelsen förändrat dig?
Positivt. Man tänker på ett helt annat sätt, och Jeanette berättar att hon lever på ett vardags skönt sätt. Det viktiga är inte att åka jorden runt, hoppa Bungyjump eller liknade utan att helt enkelt bara få vara med min dotter i vardagen. Små enkla saker som att gå till lekparken betyder så mycket mer.

Hur ser livet ut nu?
I dag så försöker jag komma tillbaka till en vardag samtidigt som cancern finns i bakhuvudet hela tiden. Risken för återfall är stor och jag måste kontrolleras regelbundet. Jag försöker njuta av livet och ta vara på dagarna samtidigt som det är tufft.

Har du några tips till våra läsare?
Jag skrev på Facebook och berättade direkt, var skönt att folk visste varför jag ”försvann” och slapp säga samma sak till alla. Jag tror det är viktigt att våga visa att du är sårbar och att det är tufft. Folk vill oftast att hjälpa till, men vet inte hur. Jag försökte vara tydlig om vad det var jag behövde. Jag tänker att personer vill en väl, precis som jag hade velat hjälpa dom om det hade vart tvärtom.

Vill ni följa Jeanettes fortsatta kamp emot cancern, så besök hennes blogg.

Emma Askling – från dröm till verklighet

Emma AsklingFotograf: Fanny Miles

Drömmar i livet är ibland det viktigaste vi har, och därför tyckte vi på redaktionen att det var riktigt spännande att träffa debutförfattaren Emma Askling bakom debutboken Det övergivna huset.

Här berättar hon mer om hur hon gick ifrån en barndomsdröm till verklighet.

Hur kommer det sig att du ville bli författare? 
Jag har alltid tyckt mycket om att skriva och började med det redan som liten. Dagbok, brev, noveller, berättelser och uppsatser. Drömmen om att skriva en bok har alltid funnits där så länge jag kan minnas.

Hur började din karriär som författare?
När vi fick barn, för tio år sedan, slutade jag att skriva. Under nästan tio års tid skrev jag ingenting. 2012 fick jag syn på en novelltävling i Ica-kuriren och skrev ett bidrag som jag skickade in. Min kollega fick läsa den och tyckte att jag skulle skicka den till en tidning. Året Runt nappade och köpte den och bad mig dessutom skriva mera. Sedan fick jag veta att den där novellen placerade sig bland de tio bästa i Ica-kuriren också. I och med detta tog jag upp skrivandet igen och sedan rullade det på.

Lever du enbart på ditt jobb som författare? Vad sysslar du med annars? Vad gjorde du innan?
O, nej. Jag är barnsjuksköterska och arbetar på BVC. Nu är jag ledig från jobbet två dagar i veckan för att skriva. Jag tycker mycket om mitt jobb och är glad över att kunna kombinera det med skrivandet.

Hur kommer det sig att du valde att skriva böcker för barn? Påverkar dina egna barn ditt skrivande?
Jag läste själv otroligt mycket böcker som barn och jag tror att det har påverkat mig. Kanske det faktum att jag jobbar som barnsjuksköterska också har spelat in, jag träffar väldigt mycket barn. Jag har tre egna också (11, 8 och 5 år) och de påverkar såklart också mitt skrivande. Det övergivna huset skrev jag till min äldsta dotter, som också älskar att läsa och ville ha något riktigt spännande.

Hur lång tid tar det att ge ut en bok?
För mig tog det ganska precis ett år från det att jag började skriva tills jag höll den i handen. Då får man väga in att böcker för barn är kortare än vuxenböcker och att det tid att vänta på svar från förlagen.

Hur viktigt tycker du att det är att ha stöd hemifrån under sitt skrivande?
Viktigt! Barnen måste förstås komma först, men utan min förstående man hade boken kanske inte blivit klar så fort. Sedan måste man prioritera själv också. Jag har tagit bort tv-tittande och lite annat.

Vart får du inspiration ifrån när du skriver? Använder du dig av personliga erfarenheter?
Inspirationen kommer lite överallt ifrån. En del personliga erfarenheter såklart men det mesta är påhittat. Sedan har jag som sagt egna barn och rör mig mycket i barnkretsar.

Vad har du för planer för framtiden?
I januari 2016 kommer den första delen i en tänkt lättläst serie för barn i åldern 10-12 år ut på Nypon förlag. Jag ska fundera på och börja skriva del två. Sedan håller jag på att redigera nästa bok, som liksom Det övergivna huset, är en kapitelbok för barn i åldern 9-12 år. Det är en mysrysare.

Vilka författare inspireras du utav? Någon favorit?
När det kommer till barnlitteratur finns det många. Ingelin Angerborn, Kristna Ohlsson, Lin Hallberg och Johanna Lindbäck är några.

Vad läser du helst för dina barn?
För femåringen blir det mycket Pia Lindenbaum, jag älskar hennes sätt att gestalta trots att hon skriver för rätt små barn. Hon underskattar inte sina läsare. För åttaåringen ska det vara något spännande, något som fängslar. Elvaåringen läser mest själv men jag skulle gärna läsa någon ungdomsbok tillsammans med henne. Kanske Alltid den där Anette, av Peter Pohl.

Hur blir du bemött som författare?
Folk är överlag nyfikna och glada!

Hur viktigt är det med ett kontaktnät för en författare? Träffas författare i någon slags grupp för att hämta inspiration och tips ifrån varandra? Eller hur ser vardagen ut som författare?
Jag har lärt känna många skrivande människor via min blogg och vi träffas ibland på skrivrelaterade sammankomster. Jag ingår också i en skrivarcirkel, där vi träffas en gång i månaden. Det är bra att ha likasinnade att diskutera med och fråga, för författaryrket är ju ganska ensamt. Många skrivarbloggar har varit en guldgruva för mig och folk är väldigt generösa och delar med sig av tips och tankar kring det mesta som gäller skrivande.

Namn: Emma Askling
Ålder: 38 år
Bostadsort: Strängnäs
Blogg: https://emmaaskling.wordpress.com/
Aktuell med: Det övergivna huset, en spännande bok för alla i åldern 8-100 år.

Att leva med cancer

994367_10151972080895699_354031946_nUnder oktober månad kände vi att vi särskilt ville uppmärksamma cancer, och då kom vi i kontakt med Marie som ville dela med sig utav sin berättelse.  Hon berättade om hur hon fick sitt besked, och hur hennes behandlingar gick till och lite kort om hur hon ser på livet nu. 

Berätta gärna lite om dig själv och din familj, Marie. 
Jag heter Marie och är 26 år. Bor i Stockholm med min lilla familj som består av min man och mina två underbara barn som är födda 2009 och 2013.

Kan du berätta om hur du fick beskedet att du hade cancer? 
Det var 2006 som jag fick beskedet om min cancer, var 18 år och skulle fylla 19 det året.
Jag hade gått ett tag och haft ont i knät och tillslut blev det så illa att jag inte kunde gå i trappor och jag åt Alvedon varje dag för att kunna gå utan att ha jätteont. Tillslut bokade jag en tid på vårdcentralen, det var vintern 2005. På vårdcentralen undersökte de knät och jag fick svaret att det var en fettknöl och att jag kunde operera bort den om jag ville. Självklart ville jag det, den gjorde ju ont. Fick en remiss till ett annat sjukhus och fick tid i början av 2006. Där fick jag också beskedet att det var en fettknöl och att jag skulle få en remiss till en magnetröntgen för att se hur fettknölen låg inför en operation.

Gjorde denna magnetröntgen, sen gick tiden och vi fick en tid hos ortopeden på karolinska sjukhuset i Solna för att prata med en läkare. Jag minns aldrig att ag var orolig, tänkte aldrig att det kunde vara något värre än en fettknöl. Jag tyckte bara att det skulle bli spännande att bli opererad.

När vi kom till sjukhuset så träffade vi min läkare som förändrade mitt liv. Han såg inte speciellt glad ut när han berättade att han hade tittat på mina bilder och sett att det jag hade i knät inte var en fettknöl utan troligtvis en tumör, som inte var godartad, men innan han kunde komma med närmare besked ville ha ta prov på knölen. Vi skulle få svar på proverna 3 dagar senare, så vi gick och väntade en hel helg på vad som kunde finnas i mitt knä.

Måndagen kom och vi åkte in mot sjukhuset, jag var riktigt nervös, men visste inte alls hur jag skulle vara. Inne hos läkaren kom beskedet, jag hade cancer. Knölen i mitt knä hade fått ett namn; Synovial Sarkom, mjukdelscancer. Den satt i knäväcket, i mjukdelarna. Vi fick reda på vad som skulle hända härnäst, vi skulle upp på röntgen och röntga lungorna för att se om cancern hade spridit sig, sen tillbaka till läkaren för att få mer besked.

När röntgen var klar så gick vi ner till läkaren och fick positiva besked, cancern hade inte spridit sig. För mig var det en seger bland allt det dåliga. Fick också vet att vi hade fått tid på Astrid Lindgrens barnsjukhus, avdelning Q84 där de behandlar barn med tumörsjukdomar, blev lite störd av att jag hamnade på ett barnsjukhus, jag räknades ju ändå som en vuxen.

Så efter lite mat i magen gick vi upp mot avdelningen där jag fick träffa sköterskorna som skulle vara ansvarig för mig under de närmaste dagarna, fick också ett rum som vi kunde gå till mellan alla prover.

Jag minns att när jag fick beskedet var det jobbigt, men jag bestämde mig snabbt att vara stark. Jag ville inte att någon skulle specialbehandla mig bara för att jag var sjuk. Jag till och med satt och skämtade under tiden vi väntade på röntgen, att om jag tappar håret ville jag ha en rosa peruk.

Kan du berätta lite kring vilka behandlingar du har fått och hur det har gått till? Hur ser livet ut nu och vad väntar dig?
Dagarna efter beskedet bestod av många undersökningar och prover. Hela kroppen skulle gå igenom innan cellgiftsbehandlingarna började. Man kollade hörseln och hjärtat, det gjorde man dessutom flera gånger under behandlingstiden, för att kolla så det inte blev någon förändring där. Sedan opererades det in en porth a cath under huden, vid nyckelbenet. Det är en dosa som de kopplade ihop med ett blodkärl i halsen. Denna dosa gjorde så jag skulle slippa bli stucken så ofta i armvecken. De kunde istället sätta en nål i porten och få det de behövde till proverna. I den fick jag dessutom mina cellgifter, påfyllning av blod samt andra mediciner under tiden jag låg inne.

I april 2006 gjordes den stora operationen. Tumören skulle bort. Jag var jättenervös, jag hade aldrig gjort någon sådan stor operation innan. Kvällen innan och samma morgon var jag tvungen att duscha i hibiscrub som är en bakteriedödande tvål. Håret blev som svinto och kroppen alldeles torr. Sen var det bara att vänta på min tur. Det kom in några akuta fall så var min operation blev lite försenad. Men sen var det äntligen dags. Vet inte exakt hur många timmar operationen tog, men jag minns svagt att när jag vaknade, så skakade kroppen på grund av att jag frös så mycket. Jag minns att jag frös och hade ont. Fick ligga ett tag på uppvaken innan jag kunde komma upp på mitt rum igen.

Någon vecka efter den stora operationen så startade min första cellgiftskur, Jag skulle få sammanlagt 6 kurer under en 3 månaders tid. Så jag låg inne i några dagar varje gång och fick cellgifter.

Läkarna kunde inte säga hur lång tid allt skulle ta från början, eftersom man fick ta var kur som den kom. Dagen innan varje kur tog man blodprover som visade hur kroppen mådde och hur värdena i blodet var, röda och vita blodkroppar samt trombocyter, om några av värdena var dåliga kunde det riskera att behandlingen skulle bli uppskjuten. Jag slapp som tur det. Min behandling gick enligt planerna.

Första kuren minns jag som lätt i början, vi hade kommit in tidigt på morgonen för att lämna ett ryggmärgsprov, så jag sövdes tidigt på morgonen och fick sen komma upp på mitt rum. Där fick jag första kuren. Trodde att jag skulle börja kräkas redan från början men det tog många timmar innan första illamåendet kom. Jag låg inne i bara några dagar och fick snabbt komma hem. Min matlust var inte den bästa och mina föräldrar fick tjata på mig för att jag skulle äta.

Efter några dagar var det dags för ett återbesök på sjukhuset, minns inte så mycket av den dagen tyvärr. Avdelningen jag låg på, fanns 4 våningar upp och jag tog hissen upp medan min pappa som inte kunde åka hiss tog trapporna. När han väl kom upp till fjärde våningen var jag inte där och väntade som jag brukade. Jag satt på hissgolvet och hade svimmat. Så min pappa var tvungen att be närmaste person om hjälp att hitta en rullstol till mig så han kunde få in min till avdelningen. Jag vaknade till när han kom in i hissen.

Jag hade fått en infektion i operationssåret så fick ligga inne några extra dagar för att få antibiotika.
Man visste aldrig hur man skulle må efter en behandling, utan ibland fick man stanna kvar några extra dagar för att värdena inte var bra eller att något hade hänt.

Nu har jag 3 år kvar tills jag är friskförklarad. Jag går på kontroller varje år, där jag röntgar lungorna och min läkare kollar knät. Efter sista behandlingen gick man oftare, men ju längre tid det gått så tar det lite längre tid mellan kollarna. Nu är det snart 8 år sen jag fick mitt besked och jag ska göra en förmodligen sista operation för att stabilisera knät, eftersom de tog bort muskler och nerver där tumören satt. Det kommer förmodligen bli 2014/2015.

Har du några tips till våra läsare och andra som blir drabbade utav cancer?
Mitt tips till de som drabbas av cancer är att be om hjälp. Jag var alldeles för feg för att be om hjälp, vilket jag lider av nu, flera år senare. Jag hade behövt ha någon att prata med, någon utomstående, en kurator. Jag gick några gånger till BUP, men då tyckte jag inte att det gav mig något. Men jag tror om jag hade fortsatt hade jag mått bättre psykiskt idag än vad jag gör.

Till anhöriga som drabbas, finns där för den som fått beskedet i den mån personen behöver. Jag hade inte många runt omkring mig. Jag hade mina föräldrar och min lillebror samt några vänner som kom och besökte mig på sjukhuset, samt min dåvarande pojkvän. Jag hade behövt ett större nätverk runtomkring mig.

Emma väntade trillingar

emma

Vi genomförde en intervju med Emma Westerberg, den 30 november 2011. Emma var då 22 år fyllda och bodde tillsammans med sin sambo Robert i Stockholm, där det förberedde resan efter det positiva beskedet om att de väntade inte ett, inte två utan tre barn!

Vi tog ett snack med Emma om hur det hela kändes, hur var det egentligen när ni fick veta att ni väntade barn och hur var reaktionerna?
– Vi visste om att jag var gravid väldigt tidigt berättar Emma, redan innan testet visade positivt så hade jag tidiga graviditet symptom. Vi fick veta att vi väntade barn den 10 juli 2011 och då var jag i vecka 5.

– Det kom inte direkt som en chock eftersom vi hade våra misstankar om att jag var gravid berättar Emma. Det hela kom snarare som ett glädje besked och vi blev jätte glada över det positiva beskedet.  Efter beskedet diskuterade vi länge kring hur vi skulle lägga upp allt detta kring vårt kommande barn, och till slut bestämde vi oss för att behålla barnet för det var det enda rätta för oss.

Hur gick det hela till sen när ni upptäckte att det inte var ett, inte två utan tre barn i magen?
– I vecka 9-10 så började jag må jätte dåligt berättar Emma, jag kunde inte behålla någon mat alls. Mitt illamående varande i ungefär två veckor. Emma berättar också att hon inte lade någon större vikt på att hon mådde dåligt, utan att hon trodde att hennes illamående var något som var normalt under graviditen. Men efter att hon börjat spy ut blod, eftersom hon inte fick i sig något vatten, och hennes hals var irriterad efter alla magsyror började hon fatta misstankar om att något inte var som det skulle. Robert ringde till sjukvårdsupplyssningen som sade att det enbart var en vanlig magsjuka och inget att oroa sig över. Men en stund senare kom en ambulans för att hämta upp Emma.

– När Emma och Robert väl kom in till sjukhuset så åkte de direkt ner till gyn-akuten eftersom Emma spytt så mycket. Väl där nere på gynekologmottagningen började en barnmorska undersöka Emma med ett vanligt ultraljud för att kontrollera att barnet mådde bra. Emma berättar att barnmorskan kontrollerade henne med hjälp av ultraljudet där hon först konstaterade att det var två små bebisar, och därefter gav hon ifrån sig ett stort hummande.

– Emmas första tanke var åh nej, nu är någonting riktigt galet där inne i magen. Barnmorskan började i sin tur att prata i doktor termer som varken Emma eller Robert förstod någonting utav. Barnmorskan sade att det är en triplex-graviditet och började sedan att ställa en massa frågor om IVF och behandlingar.

– Vi fick tillslut i vecka 12 ungefär veta att det var tre stycken små bebisar där inne.

Hur blev er reaktion när ni fick veta att det var tre stycken bebisar?
– Robert hade redan trott att det var två där inne eftersom jag växte så otroligt fort, så reaktionerna blev inte så starka när det visade sig vara två där inne. Men när det visade sig att det var tre så liv där inne i min mage så blev vi chockade berättar Emma.

– Det tog ett tag innan chocken lade sig, och vi kan knappt i dag förstå att det ligger tre stycken bebisar där inne och växer berättar Emma. Man kan tycka att det är trångt för ett barn i livmodern, men här ligger dem tre stycken och trängs i min livmoder skrattar Emma.

Hur ser ni fram emot förlossningen?
– Det är svårt att förbereda sig in för förlossningen eftersom vi inte vet när den blir berättar Emma, vi kommer få ett planerat kejsarsnitt datum, precis som enbarnsföderskor får ett slutdatum för BF.

Hur genomgår man en förlossning med trillingar?
–  Det blir kejsarsnitt för oss, men det går att föda trillingar vaginalt också, men det är inte vanligt berättar Emma. Hon berättar även att hon ifrån början ville föda vaginalt, men efter att ha hört om alla komplikatoner som kan uppstå har ångrat sig. Emma berättar även om att man vanligtvis brukar vara helt slut efter att ha fött ett barn, och att man då borde vara ganska mörbultad om man vet att det är två till som ska komma ut samma väg.

Emma fick förklarat för sig att om den första tar för lång tid på sig, så riskerar den tredje att bli så pass stressad att den kanske inte överlever, så för barnens skull blir det bättre med kejsarsnitt.

Hur vill du att er förlossning ska vara?
– Jag överlåter nog allt detta till läkarna, jag vill nog helst bli informerad under själva förlossningen om vad som händer, och hur barnen mår. Självklart vill jag att Robert ska vara med, skönt med stöd ifrån honom även fast det kanske är jobbigt att se dem gräva i mig berättar Emma. Men annars överlåter jag helt och hållet allting till läkarna.

Hur förbereder ni er inför tre barn?
– Vi har köpt tre av allting eftersom det är tre barn som ska leva och bo här. Men annars är det svårt, allting blir ju så pass mycket dyrare, det är tre barnstolar, större vagn, mera kläder, mera ersättning, mera blöjor med mera berättar Emma. Så det är svårt, men vi har fått väldigt mycket hjälp och stöd ifrån släkt och vänner, och det är jag evigt tacksam för avslutar Emma.

Följ Emmas resa igenom hennes graviditet med trillingarna http://livetihelhet.blogg.se.