The Nun

jan. 20 Event & Nöjen, Filmrecensioner Kommentera

The Nun (Mysterium, Skräck, Thriller): När en ung nunna begår självmord på ett kloster i Rumänien under 1952 skickas prästen Burke och hans lärling Irene dit för att utreda fallet och deras liv, tro och själar sätts på spel när de ställs inför en ondskefull kraft i form av en demonisk nunna.

Recension och betyg: Det här var en film som till en början lockade mig, och som jag trodde skulle vara riktigt bra. Men sanningen är att jag har lite svårt att hänga med i svängarna av The Nun som är en spin-off, eller spun-off på The Conjuring och The Conjuring 2, som i sin tur har två spin-off:er i form av Annabelle och Annabelle: Creation, och The Nun utspelar sig dessutom dessförinnan dem alla.

Det gör naturligtvis att filmen får en tuff start, då jag själv och de andra i mitt sällskap inte har sett eller noterat kopplingen filmerna i mellan. Men vi bestämmer oss givetvis att ge filmen en chans ändå, men inser ganska snabbt att det var ett misstag. Filmen har ett svagt skrivet manus och erbjuder inte mycket mer än billiga jump-scares som inte skrämmer någon. Faktum är att vi alla var överens om att filmen är själlös och att det finns en distans till de ytliga karaktärerna, som gör att man aldrig börjar bry sig eller oroa sig för dem.

Det gör att hela filmen blir platt, och vi kan snabbt konstatera att The Nun följer en mall som vi har tagit del av dussintals gånger tidigare, som känns efterapande och trist snarare än spännande. Scenerna är helt enkelt osammanhängande och ofta intetsägande, skådespelarinsatserna mediokra och helheten känns helt enkelt… bara tråkig.

Om du emot förmodan bestämmer dig för att se filmen ändå, så är det en fördel om du är lättskrämd och har sett samtliga filmer i franchisen, annars blir sorgligt nog The Nun bara en mängden av alla de spökfilmer som redan finns där ute.

Mamma Mia! Here we go again

jan. 19 Event & Nöjen, Filmrecensioner Kommentera

Det har redan gått tio år sedan ”Mamma Mia” dansade fram över världen. Abbas musik, en bitterljuvt romantisk historia och en imponerande Meryl Streep lössläppt på en grekisk paradisö – allt samverkade till en maffig megasuccé.

När den nya filmen släpps är vi nyfikna, förväntansfulla och ivriga på att se vart Donna och hennes dotter Sophie ska ta med oss på för äventyr den här gången. Ganska snart märker vi dock att Meryl Streep som spelar Donna nästan inte är med alls.

Men faktum är att det inte gör något, filmen funkar och man rycks snabbt med i musiken precis som sist.

Den ensamma mamman Donna, Meryl Streeps roll, lever inte längre. Hennes dotter, som i förra filmen såg till att hon fick inte mindre än tre tänkbara fäder, har fullföljt mammas dröm och en stor restauranginvigning väntar.

Det är den nya historiens ena sida, den andra visar parallellt hur unga Donna en gång i tiden kom till ön, mötte tre kärlekar och blev en ensam mamma. Båda tidsplaner vävs ihop och speglar varandra på ett självklart sätt. Tragik finns, då som nu, men den välkoreograferade livslusten dominerar.

I den nya filmen dominerar kvinnorollerna fortfarande. Donna är fortfarande historiens lysande centrum, och unga Lily James som tagit över rollen strålar med storartad intensitet.

Donnas båda väninnor från Donna and the Dynamos, duon Rosie (Julie Walters) och Tanya (Christine Baranski) dyker upp, och bjuder på många skratt med sina Eddy and Patsy-liknande upptåg. Deras yngre jag spelas av Jessica Keenan Wynn och Alexa Davies syns också. Ett annat lyckokast filmen lyckats med är att introducera Cher som spektakulär mormor, och som även hon river av ett fantastiskt nummer med sin gamla latinska älskare Andy Garcia.

Kort sagt måste vi få summera med att Mamma Mia! Here we go again lyckats bra. Detta trots att de mest kändaste låtarna används i första filmen, och man i första anblicken kanske tänker att de inte finns mer att bjuda på. Men att alla låtar inte är omedelbart igenkända gör ingenting, särskilt inte när mycket är sig likt och varken stil eller atmosfär har ändrats. I stället får vi njuta utav ännu fler låtar som ”I´ve been waiting for you”, ”Angeleyes” och ”Andante, andante” som är minst lika bra.

Mamma Mia! Here we go again är en riktig familjefilm som bjuder på underhållning, skratt och en massa musik!

The Party

jan. 05 Event & Nöjen, Filmrecensioner Kommentera

The Party har biopremiär den 5 januari 2018. Comedy. Ålders gräns 11 år .

Janet har en liten tillställning för sina närmsta vänner för att fira sin nya roll i parlamentet. Allt går, nästan, som planerat tills hennes man Bill avslöjar två stora hemligheter som sparkar igång en serie händelser som påverkar alla i rummet. Innan kvällen är över har glas krossats, pistoler riktats och blod spillts.

THE PARTY är regisserad av prisbelönade Sally Potter och rollerna spelas av Kristin Scott Thomas, Patricia Clarkson, Bruno Ganz, Cherry Jones, Emily Mortimer, Cillian Murphy och Timothy Spall.

Foto : Noble Entertainment 

The Party är en lite annorlunda film en de som vanligtvis går på bio. En film som har den rätta karaktären att kamma hem de flesta priser inom filmens värld i sin kategori Komedi/Drama. Den har både drama och humor och intriger som avslutas med  en oväntad tvist .Vi på redaktionen rekommenderar den till lite äldre tittare då vår testpilot på 11 år tyckte filmen var tråkig då den saknade färg och var svår att förstå.

Filmen påminner lite om Cluedo att lösa en mordgåta. Cluedo handlar om mordgåtor där har alla en egen karaktär och deltar själva i hela mordmysteriet. Varje deltagare spelar sin egen roll, har sina egna uppdrag och hemliga ledtrådar. Under middagen uppstår ständigt nya dråpliga inslag som kärleksaffärer, spontana tal, köp & handel och kanske till och med ett MORD. Det gäller att ta reda på så mycket information som möjligt under middagen för att kunna lista ut vem mördaren är. Kanske är det DU som är kvällens mördare. I The Party är vi inte ute efter mördaren utan en annan vinkel.

Jumanji: welcome to the jungle

dec. 22 Event & Nöjen, Filmrecensioner Kommentera

Foto: Colu/Sony/Kobal/REX/Shutterstock

När det ryktades om att det var dags för en uppföljare, till den gamla Robin Williams-hiten ”Jumanji” från 1995, så blev vi på redaktionen direkt nyfikna. Det här var en film vi bara var tvungna att se – men när vi sedan fick nys om att det klassiska gamla brädspelet inte skulle ha den centrala roll som det har i sin förgångare så blev vi genast lite oroliga. Skulle den nya filmen hålla samma mått som sin förgångare? Skulle respekten för Robin Williams fenomenala insats som Alan Parrish rymmas?

Nu i efterhand när vi har sett Jumanji: welcome to the jungle kan vi bara konstatera en sak – det här är en trovärdig uppföljare och en film som onekligen visar att animationstekniken tagit några rejäla elefantkliv framåt.

I uppföljaren hittas de klassiska Jumanji-spelet på stranden och Alex, som öppnar det, kollar på det och yttrar orden: ”Vem spelar brädspel nuförtiden?”. Han lägger brädspelet på en hylla och där ligger det en stund tills de berömda trummorna plötsligt börjar ljuda igen. Då han öppnar det ligger där nu istället ett TV-spel. Han sätter i spelet i sin konsol och där lämnar vi honom. Klipp till 20 år senare.

Vi får nu möta våra fyra karaktärer, som inte har någonting gemensamt. Det är Nörden Spencer (Alex Wolff), det är atleten Fridge (Ser´Darius Blain), den udda tjejen Martha (Morgan Turner) och den utseendefixerade snygga tjejen Bethany (Madison Iseman).

De fyra får alla kvartsittning av olika anledningar, och hamnar snabbt tillsammans i skolans källare där det som straffarbete får sortera papper. Där hittar de i en bortskänkeslåda Alexs gamla tv-spel. Han försvann spårlöst för 20 år sedan och huset står numera förfallet. De sätter igång det, väljer sina avatarer och sugs rakt in i spelet. De hamnar inuti Jumanjis djungel och inser att de ser ut och låter som sina avatarer. Nörden Spencer är numer den gigantiska muskellösa och snygga Dr. Smolder Bravestone (Dwayne ”The Rock” Johnson), Atleten Fridge blev den korta, klena och mesiga Moose ”Mouse” Finbar (Kevin Hart), den udda Martha blev den snygga, coola Ruby Roundhouse (Karen Gillan) och till sist snygga Bethany blir den tjocke, lille mannen: Professor Shelly Oberon (Jack Black). Eftersom den nya personan inte alls överensstämmer med den gamla uppstår dråplighet och lagom påklistrade livsläxor om det inre kontra det yttre samt, givetvis, vikten av att jobba tillsammans. Tillsammans måste de nu överleva spelets utmaningar och finna den gröna smaragden och rädda den tropiska dataspelsvärlden från undergång. Allt för att kunna komma tillbaka till verkligheten igen.

Filmen var riktigt, riktigt bra även om det gärna hade fått leka ännu mer med sina stereotyper, kroppsproblematiken och datorspelskänslan. Men i slutändan är det här en riktigt bra och spännande ”Indiana Jones”-doftande actionäventyr.

Den gode dinosaurien

jan. 15 Bok & filmrecensioner, Event & nöjen, Filmrecensioner Kommentera

Den gode dinosaurienPixars följer upp sin dundersuccé ”Insidan Ut” med Den gode dinosaurien. En lekfull film som tyvärr inte alls blivit hyllad av kritikerna, men som faktiskt lockade fram både skratt och tårar hemma hos oss.

Filmen i sig utspelar sig i värld där dinosaurier och människor existerar parallellt. Mamma och pappa dinosaurie ser med spänning på hur tre av deras ägg kläcks. Ur det första ägget kommer busiga Libby, i det andre bråkige Buck och ur det tredje kommer filmens hjälte, fegisen Arlo.

Barnen växer upp och får under åren lära sig driva familjens farm. Libby och Buck är mer framgångsrika än hopplöst rädda Arlo, som inte ens vågar mata familjens fåglar. Det är nog ingen i familjen som kan föreställa sig att Arlo, efter en serie ödesmättade händelser, kommer att bli familjens hjälte.

Det närmar sig vinter och som alltid måste familjen lagra tillräckligt mycket med skörd för att klara den karga vintern. När allas krafter behövs som mest händer det som inte får ske. Arlo faller ner i en kraftig ström och spolas långt, långt bort. Nu måste han skynda sig tillbaka till gården och hjälpa familjen innan vintern kommer.

Under resans gång stöter Arlo på flera märkliga karaktärer. Ibland annat möter han människopojken ”Pricken”, en vilde med varglikt beteende som olikheter till trots blir Arlos lojala följeslagare. Ett kul omvänt perspektiv där människan är tjänare istället för tvärtom.

Trots filmens otroligt dåliga kritik, där ett flertal kritiker till och med, har utgivit den som Pixars sämsta film någonsin. Så måste jag faktiskt få skriva att jag inte alls håller med. Den gode dinosaurien är en charmig och mysig film, och den bjuder inte bara på skratt utan väcker både tankar och känslor. ”Hur viktigt är det egentligen att göra sina föräldrar stolta?” och ”är inte det viktigaste av allt att tro på sig själv?”.
starRating_4

En man som heter Ove

jan. 15 Bok & filmrecensioner, Event & nöjen, Filmrecensioner Kommentera

En man som heter Ove
Foto: Nordisk Film

Ingen har väl kunnat gå miste om Fredrik Backmans hyllade debutroman ”En man som heter Ove”, som blivit en av de mest sålda svenska böckerna under senare år. När det stod klart att filmatisering av boken skulle komma var förväntningarna höga, och när den väl kom var vi på redaktionen givetvis på plats.

För vi alla har vi någon i vår omgivning som påminner om Ove – den 59-årige vresige gubben som gör saker och ting som de alltid har gjorts för enligt honom var det bättre förr. Det är nog precis vad de flesta som läst Fredrik Backmans bok ”En man som heter Ove” tänkt. Hannes Holms filmatisering av boken ger precis samma känsla.

Rolf Lassgård gör en fantastisk insats i rollen som Ove. Grymtande förolämpningar spottas åt alla håll och missnöjda blickar fälls mot allt och alla. Han är den vresige ordningsman som flera år tidigare avsattes som ordförande i bostadsrättsföreningen, men det ger han blanka fan i och ser med järnhand över kvarteret genom att sätta upp förbudsskyltar, skälla ut unga slynglar och ilsket sparka mot kissande hundar.

Men Ove har inte alltid varit bitter. I filmen får vi följa med när han blickar tillbaks på sitt långa och händelserika liv fyllt av orättvisor och tragedier som gjort honom till den han är i dag. Det är dessa tillbakablickar som lyfter filmen, varvat med humorn i Oves fantastiska envishet. Jag finner mig själv sitta i den mörka biosalongen med tårfyllda ögon, precis som så många intill mig i mörkret och kan bara konstatera en sak – den här filmen är årets måste.

Filmen ”En man som heter Ove” handlar om något så enkelt som livet – om död, sjukdom, kärlek och åldrande, varav den sistnämnda ibland kan vara mest skrämmande om det innebär att bli ensam kvar. Det är det som gör filmen så otrolig stark, då vi alla kan relatera åldrandet till våra egna liv.

Kort sagt jag måste avsluta, men jag säger bara en sak, se den – du kommer inte ångra dig.
5

 

Insidan ut

okt. 02 Bok & filmrecensioner, Filmrecensioner Kommentera

94c218aab047359a79c9abea90bba425-inside3Foto: Pixar

”Insidan ut” utspelar sig till större delen i huvudet på den så småningom 11 år gamla Jenny. Vi möter inte bara Glädje och Vemod, utan även Avsky, Ilska och Rädsla vid kommandobryggan som styr Jennys inre på Huvudkontoret. Filmen visar ett lekfullt och lärorikt äventyr med mycket hjärta och fantasi, som garanterat väcker även dina känslor till liv.

Pixar har redan hyllats för nästan allt de gjort tidigare, men detta är faktiskt kronan på verket. En historia om att växa upp, och gå från oskyldig glädje till total känslokollaps. För när Jenny tvingas lämna det snöigt gnistrande Minnesota för ett gråslitet San Francisco, kämpar hon med att anpassa sig till en ny stad, ett nytt hus och en ny skola – men det blir lite mycket på en gång och det utbryter tumult i Huvudkontoret.

Känslorna i huvudkontoret jobbar på högvarv för att orientera sig, särskilt Glädje och Vemod. Det ger resultat i form av att det båda, tillsammans med Jennys karaktärsdanande kärnminnen slungas ut ur huvudkontoret. Det är givetvis förödande för Jennys personlighet och resten av filmen består av känslornas kamp för att rädda henne.

Det är så fantastiskt att få följa med på äventyret i Jennys hjärna där allt abstrakt blir konkret: här ser vi en tankebana i form av ett tåg. Långtidsminnet är en otrolig labyrint där man kan hitta gamla låtsaskompisar och små figurer som dammsuger bort det som inte behövs längre. Givetvis finns här ett fantasiland med en drömpojkvän och en pommes frites-skog. Men det verkligt fina med ”Insidan ut” är hur den inte väjer för några känslor, utan omfamnar även Jennys rädslor, mardrömmar, kriser och problem. Det blir riktigt gripande och det känns äkta.

Den här filmen behövs, och jag älskar hur den låter alla känslor komma fram. Den bjuder på både skratt, tårar och en massa tankar hos både stor som liten. Pixar har helt klart gjort sitt bästa film någonsin!
5

Paper Towns

aug. 02 Filmrecensioner Kommentera

Paper_Towns
John Green är mannen bakom förra årets snyftare ”Förr eller senare exploderar jag” och har även skrivit boken som ”Paper Towns” baseras på. Det var detta som gjorde oss på redaktionen nyfikna, och vi ville givetvis upptäcka och se om Paper Towns höll samma mått. Men Paper Towns är inte alls ett gråtkalas av samma kaliber, men ändock en väldigt fin och känsloladdad film om vänskap, kärlek och vikten av att våga jaga sin dröm, men också inse när jakten bör få ett slut.

Quentin är kär i sin granne, den mystiska och omåttligt populära Margo. Han har sedan länge gett upp hoppet om att det ska bli något mellan dem när plötsligt Margo en natt kryper in genom hans fönster och ber honom följa med på ett hämnarstråk. En tveksam Quentin ställer upp och finner till sin förvåning natten bli till den bästa i hans liv och ett hopp om något mer väcks i honom.Dagen efter är plötsligt Margo försvunnen. Tjejen som älskade mysterier har blivit till ett mysterium själv och hon har lämnat ledtrådar för Quentin att hitta. Han tar sig an gåtan och åker tillsammans med sina bästa vänner för att finna tjejen som han nu är övertygad om är hans livs kärlek.

Upplägget med plugghästen som förälskar sig i populäraste tjejen i skolan är välbekant och också något uttjatat. Det mesta överlag är ritat efter en redan befintlig mall och karaktärerna är även de ganska stereotypa. Man har sett detta förr alltså. Fast även om inget är särskilt märkvärdigt så tycker vi om det vi ser.

Filmens huvudsakliga frågeställningen och på sätt och vis även röda tråden genom historien – vilket är viktigast: resan eller målet? Vi själva tycker resan är det viktigaste.
3

Bamse och Tjuvstaden

feb. 01 Filmrecensioner Kommentera

bamse_copyright_trevanner_4_0Sveriges mest berömda björn gör långfilmsdebut med filmen Bamse och Tjuvstaden, och vi är nog många hängivna fans som har väntat. Det är en film som skildrar kamratskap, grupptryck och ärlighet och en film som inte bara bör glädja de allra minsta, utan också varje förälder som någon gång prenumererat på Bamse, eller har minnen av de animerade kortfilmerna.

Filmens speltid på drygt en timme känns precis lagom, och för första gången har även Bamse och hans vänner fått ”egna” röster och de med Peter Haber i spetsen, som världens starkaste och snällaste björn.

När filmen ”Bamse och Tjuvstaden” tar sin början är vi åter tillbaka hos Bamse och hans vänner. När vi möter det gamla gänget har vargen och det gamla skurkarna blivit snälla, vilket man blir när andra är snäll emot en, men det dröjer inte länge innan Reinard räv kliver in och hotar idyllen. Genom att ljuga vänder han det före detta skurkarna mot Bamse och tillsammans kapar de en godislast och kidnappar farmor. Där tar äventyret sin början och vi får följa med Bamse, Skalman och Lille Skutt på ett nytt spännande äventyr genom Trollskogen och in i Tjuvarnas stad för att rädda Farmor.

Kort sagt är Bamse och Tjuvstaden en film att räkna med, och en film vi såväl vuxna som barn gärna ser om och om igen.
bamse_copyright_trevanner_5_0