Jag är en helt vanlig människa, och en av flera miljoner användare som uppdaterar och flitigt besöker Facebook varje dag. Men något som kanske skiljer mig lite från mängden är att mina statusrader har förmågan att alltid lyckas spåra ur och bli till livliga diskussioner. Något som ibland kan vara riktigt roligt, men andra gånger rent utav jobbigt.

De kan börja med en enkel och simpel statusrad som ”Alva är ute och hoppar studsmatta utan blöja, vi får se hur det går”, innan debatten är i full gång. Det dröjer inte många sekunder innan kommentar efter kommentar dröser in och diskussionen breder ut sig över mitt huvud; när man egentligen ska sluta, om hon är sen eller tidig och sedan slinker en vag liten jämförelse in om att någon annans barn slutat med blöjor för länge sen, samtidigt som min oskyldiga dotter hoppar studsmatta ute i trädgården helt utan vetenskap om vad som egentligen försiggår.

Det enda jag egentligen tänker är att det är så otroligt sorgligt att vi människor hela tiden jämför oss med varandra. Det spelar egentligen ingen roll om det handlar om när barnen slutar med blöjor, om man är tjockare än den där perfekta tjejen i det senaste numret av Hänt Extra eller om man gick ner lika många kilo efter graviditeten som grannen.

Vi människor jämför oss och vi gör det hela tiden. Om det beror på att vi har svårt att acceptera att andra människor är annorlunda eller om det beror på avundsjuka eller någonting helt annat har jag ingen aning om. Men jag tycker det är så tråkigt att vi inte uppmuntrar, stöttar och hjälper varandra utan onödiga påhopp, kommentarer och jämförelser. De är jag nog inte ensam om att tycka, men ändå kommer kommentar efter kommentar in när jag uppdaterar min status.

Av: Sanna kaakinen

Det är inte lätt att vara förälder, oavsett om du är ung eller äldre. Men något som jag tycker är riktigt tufft är att man som ung förälder ofta förväntas kunna vägleda och ge så mycket stöd till andra i samma eller liknade situation som man själv varit i tidigare ibland till och med utan att känna de personer som hör av sig. Det får mig att ställa frågan var stödet i samhället egentligen finns för dessa vilsna tonåringar? Varför vänder sig unga blivande mammor till mig och andra mammor i min ålder, i stället för kuratorn på ungdomsmottagningen eller sköterskan på mödravårdscentralen?

Hur ska jag eller någon annan mamma i min ålder, utan någon som helst utbildning eller erfarenhet, bortsett ifrån att vi har egna barn, kunna besvara dessa hundratals mejl och frågor som ramlar in i inkorgarna – när inte ens en utbildad kurator kan? För hur hjälper man egentligen en osäker människa att nå fram till den rätta vägen och fatta de rätta beslutet, och hur lär man sig vad som är den rätta vägen? Det är tufft. Det enda jag egentligen kan utgå ifrån är de erfarenheter jag själv har, eller de erfarenheter jag hört talas om eller bär med mig ifrån andra i min omgivning. Men räcker verkligen det? Är det verkligen mina och andra unga mammors erfarenhet dessa vilsna människor söker?

Jag tror att det egentligen handlar om att det saknas det rätta resurserna. Trots att jag känner till att Norrköpings kommun lägger ner tid och engagemang för att arbeta med detta, kvarstår behovet uppenbarligen av stöd ifrån andra som varit i samma situation.

För vilken tonåring vill egentligen ha råd ifrån en kurator på 40+ om hur livet som ung förälder kommer vara, när det finns tusentals lättillgängliga unga föräldrar att nå via sociala medier för att knyta kontakt och få stöd utav i stället?

Av: Sanna Kaakinen

Jag är inte som alla andra, jag har varit med om något unikt, något det allra flesta unga människor i min ålder vanligtvis inte upplever först senare i livet. Jag ställs därför ofta inför många frågor och förväntas även att ha många svar, vilket jag inte varje gång har. Människor kan ofta uppleva mig som lite annorlunda och speciell, jag själv kan ibland känna mig utanför och lite ensam, när jag förväntas vara som andra, fast jag egentligen skiljer mig långt ifrån.

19 år står det på alla mina papper, på mitt legg och på mitt födelsebevis, men jag själv känner mig nog lite mer som 25. Jag förväntas ta mer ansvar, jag förväntas klara av mer press och jag förväntas även klara av mycket mer stress, men i själva verket är jag som vilken annan ungdom som helst, bara det att jag är mamma, en ung sådan.

Jag fick vid 16 års ålder, en liten tös på 47 centimeter och 3155 gram. Hon döptes längre fram till Alva Elvira Stephanie, hon är mitt hjärta och mitt allt här i livet. För henne skulle jag offra allt, en arm eller två det kvittar, ni får gärna ta båda två. Hon får mig att känna mig behövd, älskad och alldeles lycklig. Hennes lilla leende får mig att alltid att skratta, även när jag är ledsen och gråter. Hon kramar om, pussar, klappar och förlåter. Jag ligger bredvid henne i sängen, medan hon sover så sött och jag tittar på henne när hon drömmer sig långt, långt bort. Kärleken jag har till mitt barn är det starkaste jag har i mitt liv.

Det blir allt mer accepterat att jag är mamma, ju längre tiden går, och jag förmodar att omgivningen lättare förstår nu när tiden hela tiden går. Frågor ställs inte lika ofta, men titt som tätt dyker ändå frågor upp allt ifrån, var det planerat eller saknar du inte livet du hade innan? Men jag ger dom alltid samma svar, det här är mitt liv och jag har allt jag behöver.

Av: Sanna Kaakinen

Första dagen med ett nytt kapitel, en helt ny del i ditt liv kan vara väldigt skrämmande. Efter att jag fött min dotter Alva och haft en paus ifrån studier – för föräldraledighet och jobb, så började jag John Bauer-gymnasiet med en helt annan ryggsäck än alla andra. Skolstarten var långt ifrån det jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Det kändes som att kliva in i en ny värld, där jag någonstans emellan alla människor skulle placeras ut och finna min rätta plats.

Jag kände mig inte alls som de andra som satt i skolkorridoren och väntade. Mer som en äldre människa, med större livserfarenhet än vad de allra flesta andra skulle tro vid den första anblicken. Det fanns så mycket oro inom mig den där första dagen, inför hur det skulle gå att kombinera studier och föräldralivet och hur alla skulle bemöta mig och hantera att jag som blivande 18-åring var mamma.

Men framförallt om jag själv skulle klara av att balansera två olika delar, och inte bara prata om barnrelaterade saker utan kunna gå tillbaka till de samtalsämnen som jag hade innan.

Men min största oro försvann redan efter några dagar, när vi nyblivna klasskamrater började komma varandra allt närmare tack vare alla klassiska lära-känna-lekar. Det var även först då jag släppte bomben och berättade för mina klasskamrater att jag var förälder till en tvåårig dotter. Reaktionerna var många och varierande stort, men på något vis tacklade jag det, även om det var tufft emellanåt de första dagarna. Men för mig var det allra viktigaste att få dela med mig utav mitt liv, men trots det försvann inte oron helt som satt djupt inom mig och gnagde. Det fanns ändå en ängslan om att vissa skulle ha svårt att acceptera och förstå att mitt liv var annorlunda, i och med allt ansvar som ett föräldraskap innebär.

Oron dyker upp än i dag ibland, trots att det har gått snart två år. Men som ung förälder tror jag att jag alltid kommer få oroa mig och fundera över hur andra människor ska betrakta, tycka och tänka om mig och min situation. I slutänden handlar det om att jag ska sluta bry mig och i stället ignorera kommentarer, blickar och ord och vara stolt över den jag är.

AV: Sanna kaakinen