Det är inte lätt att vara förälder, oavsett om du är ung eller äldre. Men något som jag tycker är riktigt tufft är att man som ung förälder ofta förväntas kunna vägleda och ge så mycket stöd till andra i samma eller liknade situation som man själv varit i tidigare ibland till och med utan att känna de personer som hör av sig. Det får mig att ställa frågan var stödet i samhället egentligen finns för dessa vilsna tonåringar? Varför vänder sig unga blivande mammor till mig och andra mammor i min ålder, i stället för kuratorn på ungdomsmottagningen eller sköterskan på mödravårdscentralen?

Hur ska jag eller någon annan mamma i min ålder, utan någon som helst utbildning eller erfarenhet, bortsett ifrån att vi har egna barn, kunna besvara dessa hundratals mejl och frågor som ramlar in i inkorgarna – när inte ens en utbildad kurator kan? För hur hjälper man egentligen en osäker människa att nå fram till den rätta vägen och fatta de rätta beslutet, och hur lär man sig vad som är den rätta vägen? Det är tufft. Det enda jag egentligen kan utgå ifrån är de erfarenheter jag själv har, eller de erfarenheter jag hört talas om eller bär med mig ifrån andra i min omgivning. Men räcker verkligen det? Är det verkligen mina och andra unga mammors erfarenhet dessa vilsna människor söker?

Jag tror att det egentligen handlar om att det saknas det rätta resurserna. Trots att jag känner till att Norrköpings kommun lägger ner tid och engagemang för att arbeta med detta, kvarstår behovet uppenbarligen av stöd ifrån andra som varit i samma situation.

För vilken tonåring vill egentligen ha råd ifrån en kurator på 40+ om hur livet som ung förälder kommer vara, när det finns tusentals lättillgängliga unga föräldrar att nå via sociala medier för att knyta kontakt och få stöd utav i stället?

Av: Sanna Kaakinen