Jag är inte som alla andra, jag har varit med om något unikt, något det allra flesta unga människor i min ålder vanligtvis inte upplever först senare i livet. Jag ställs därför ofta inför många frågor och förväntas även att ha många svar, vilket jag inte varje gång har. Människor kan ofta uppleva mig som lite annorlunda och speciell, jag själv kan ibland känna mig utanför och lite ensam, när jag förväntas vara som andra, fast jag egentligen skiljer mig långt ifrån.
19 år står det på alla mina papper, på mitt legg och på mitt födelsebevis, men jag själv känner mig nog lite mer som 25. Jag förväntas ta mer ansvar, jag förväntas klara av mer press och jag förväntas även klara av mycket mer stress, men i själva verket är jag som vilken annan ungdom som helst, bara det att jag är mamma, en ung sådan.
Jag fick vid 16 års ålder, en liten tös på 47 centimeter och 3155 gram. Hon döptes längre fram till Alva Elvira Stephanie, hon är mitt hjärta och mitt allt här i livet. För henne skulle jag offra allt, en arm eller två det kvittar, ni får gärna ta båda två. Hon får mig att känna mig behövd, älskad och alldeles lycklig. Hennes lilla leende får mig att alltid att skratta, även när jag är ledsen och gråter. Hon kramar om, pussar, klappar och förlåter. Jag ligger bredvid henne i sängen, medan hon sover så sött och jag tittar på henne när hon drömmer sig långt, långt bort. Kärleken jag har till mitt barn är det starkaste jag har i mitt liv.
Det blir allt mer accepterat att jag är mamma, ju längre tiden går, och jag förmodar att omgivningen lättare förstår nu när tiden hela tiden går. Frågor ställs inte lika ofta, men titt som tätt dyker ändå frågor upp allt ifrån, var det planerat eller saknar du inte livet du hade innan? Men jag ger dom alltid samma svar, det här är mitt liv och jag har allt jag behöver.
Av: Sanna Kaakinen