Foto: Nordisk Film
Ingen har väl kunnat gå miste om Fredrik Backmans hyllade debutroman ”En man som heter Ove”, som blivit en av de mest sålda svenska böckerna under senare år. När det stod klart att filmatisering av boken skulle komma var förväntningarna höga, och när den väl kom var vi på redaktionen givetvis på plats.
För vi alla har vi någon i vår omgivning som påminner om Ove – den 59-årige vresige gubben som gör saker och ting som de alltid har gjorts för enligt honom var det bättre förr. Det är nog precis vad de flesta som läst Fredrik Backmans bok ”En man som heter Ove” tänkt. Hannes Holms filmatisering av boken ger precis samma känsla.
Rolf Lassgård gör en fantastisk insats i rollen som Ove. Grymtande förolämpningar spottas åt alla håll och missnöjda blickar fälls mot allt och alla. Han är den vresige ordningsman som flera år tidigare avsattes som ordförande i bostadsrättsföreningen, men det ger han blanka fan i och ser med järnhand över kvarteret genom att sätta upp förbudsskyltar, skälla ut unga slynglar och ilsket sparka mot kissande hundar.
Men Ove har inte alltid varit bitter. I filmen får vi följa med när han blickar tillbaks på sitt långa och händelserika liv fyllt av orättvisor och tragedier som gjort honom till den han är i dag. Det är dessa tillbakablickar som lyfter filmen, varvat med humorn i Oves fantastiska envishet. Jag finner mig själv sitta i den mörka biosalongen med tårfyllda ögon, precis som så många intill mig i mörkret och kan bara konstatera en sak – den här filmen är årets måste.
Filmen ”En man som heter Ove” handlar om något så enkelt som livet – om död, sjukdom, kärlek och åldrande, varav den sistnämnda ibland kan vara mest skrämmande om det innebär att bli ensam kvar. Det är det som gör filmen så otrolig stark, då vi alla kan relatera åldrandet till våra egna liv.
Kort sagt jag måste avsluta, men jag säger bara en sak, se den – du kommer inte ångra dig.
