The Nun

The Nun (Mysterium, Skräck, Thriller)När en ung nunna begår självmord på ett kloster i Rumänien under 1952 skickas prästen Burke och hans lärling Irene dit för att utreda fallet och deras liv, tro och själar sätts på spel när de ställs inför en ondskefull kraft i form av en demonisk nunna.

Recension och betyg: Det här var en film som till en början lockade mig, och som jag trodde skulle vara riktigt bra. Men sanningen är att jag har lite svårt att hänga med i svängarna av The Nun som är en spin-off, eller spun-off på The Conjuring och The Conjuring 2, som i sin tur har två spin-off:er i form av Annabelle och Annabelle: Creation, och The Nun utspelar sig dessutom dessförinnan dem alla.

Det gör naturligtvis att filmen får en tuff start, då jag själv och de andra i mitt sällskap inte har sett eller noterat kopplingen filmerna i mellan. Men vi bestämmer oss givetvis att ge filmen en chans ändå, men inser ganska snabbt att det var ett misstag. Filmen har ett svagt skrivet manus och erbjuder inte mycket mer än billiga jump-scares som inte skrämmer någon. Faktum är att vi alla var överens om att filmen är själlös och att det finns en distans till de ytliga karaktärerna, som gör att man aldrig börjar bry sig eller oroa sig för dem.

Det gör att hela filmen blir platt, och vi kan snabbt konstatera att The Nun följer en mall som vi har tagit del av dussintals gånger tidigare, som känns efterapande och trist snarare än spännande. Scenerna är helt enkelt osammanhängande och ofta intetsägande, skådespelarinsatserna mediokra och helheten känns helt enkelt… bara tråkig.

Om du emot förmodan bestämmer dig för att se filmen ändå, så är det en fördel om du är lättskrämd och har sett samtliga filmer i franchisen, annars blir sorgligt nog The Nun bara en mängden av alla de spökfilmer som redan finns där ute.

Mamma Mia! Here we go again

Det har redan gått tio år sedan ”Mamma Mia” dansade fram över världen. Abbas musik, en bitterljuvt romantisk historia och en imponerande Meryl Streep lössläppt på en grekisk paradisö – allt samverkade till en maffig megasuccé.

När den nya filmen släpps är vi nyfikna, förväntansfulla och ivriga på att se vart Donna och hennes dotter Sophie ska ta med oss på för äventyr den här gången. Ganska snart märker vi dock att Meryl Streep som spelar Donna nästan inte är med alls.

Men faktum är att det inte gör något, filmen funkar och man rycks snabbt med i musiken precis som sist.

Den ensamma mamman Donna, Meryl Streeps roll, lever inte längre. Hennes dotter, som i förra filmen såg till att hon fick inte mindre än tre tänkbara fäder, har fullföljt mammas dröm och en stor restauranginvigning väntar.

Det är den nya historiens ena sida, den andra visar parallellt hur unga Donna en gång i tiden kom till ön, mötte tre kärlekar och blev en ensam mamma. Båda tidsplaner vävs ihop och speglar varandra på ett självklart sätt. Tragik finns, då som nu, men den välkoreograferade livslusten dominerar.

I den nya filmen dominerar kvinnorollerna fortfarande. Donna är fortfarande historiens lysande centrum, och unga Lily James som tagit över rollen strålar med storartad intensitet.

Donnas båda väninnor från Donna and the Dynamos, duon Rosie (Julie Walters) och Tanya (Christine Baranski) dyker upp, och bjuder på många skratt med sina Eddy and Patsy-liknande upptåg. Deras yngre jag spelas av Jessica Keenan Wynn och Alexa Davies syns också. Ett annat lyckokast filmen lyckats med är att introducera Cher som spektakulär mormor, och som även hon river av ett fantastiskt nummer med sin gamla latinska älskare Andy Garcia.

Kort sagt måste vi få summera med att Mamma Mia! Here we go again lyckats bra. Detta trots att de mest kändaste låtarna används i första filmen, och man i första anblicken kanske tänker att de inte finns mer att bjuda på. Men att alla låtar inte är omedelbart igenkända gör ingenting, särskilt inte när mycket är sig likt och varken stil eller atmosfär har ändrats. I stället får vi njuta utav ännu fler låtar som ”I´ve been waiting for you”, ”Angeleyes” och ”Andante, andante” som är minst lika bra.

Mamma Mia! Here we go again är en riktig familjefilm som bjuder på underhållning, skratt och en massa musik!

Kalles vilda äventyr (2017)

Kalles vilda äventyr är en lättsam och lärorik saga om Karl XII. Boken ingår i serien “sagolika historier” som Boksmart förlag ger ut. Med humor och värmen i denna bok, samt dess detaljrika illustrationer, lär du dig och ditt barn svensk historia på bara 10 minuter.

Boken är perfekt för dig som läser om Karl XII för första gången, eller kanske till dig som sov och missade allt under historielektionerna. Boken är lättläst med stor och lagom mycket text, vilket gör den perfekt att läsa för dig som är nybörjare. Den passar även utmärkt som högläsningsbok för den vuxne som vill läsa en god natt saga för sitt barn, vilket möjliggör eventuell disskusion efteråt.

Vi rekommenderar boken varmt vidare, och tipsar om att kika in de andra böckerna i serien för att läsa om fler historiska personer och händelser.

The Party

The Party har biopremiär den 5 januari 2018. Comedy. Ålders gräns 11 år .

Janet har en liten tillställning för sina närmsta vänner för att fira sin nya roll i parlamentet. Allt går, nästan, som planerat tills hennes man Bill avslöjar två stora hemligheter som sparkar igång en serie händelser som påverkar alla i rummet. Innan kvällen är över har glas krossats, pistoler riktats och blod spillts.

THE PARTY är regisserad av prisbelönade Sally Potter och rollerna spelas av Kristin Scott Thomas, Patricia Clarkson, Bruno Ganz, Cherry Jones, Emily Mortimer, Cillian Murphy och Timothy Spall.

Foto : Noble Entertainment 

The Party är en lite annorlunda film en de som vanligtvis går på bio. En film som har den rätta karaktären att kamma hem de flesta priser inom filmens värld i sin kategori Komedi/Drama. Den har både drama och humor och intriger som avslutas med  en oväntad tvist .Vi på redaktionen rekommenderar den till lite äldre tittare då vår testpilot på 11 år tyckte filmen var tråkig då den saknade färg och var svår att förstå.

Filmen påminner lite om Cluedo att lösa en mordgåta. Cluedo handlar om mordgåtor där har alla en egen karaktär och deltar själva i hela mordmysteriet. Varje deltagare spelar sin egen roll, har sina egna uppdrag och hemliga ledtrådar. Under middagen uppstår ständigt nya dråpliga inslag som kärleksaffärer, spontana tal, köp & handel och kanske till och med ett MORD. Det gäller att ta reda på så mycket information som möjligt under middagen för att kunna lista ut vem mördaren är. Kanske är det DU som är kvällens mördare. I The Party är vi inte ute efter mördaren utan en annan vinkel.

Jumanji: welcome to the jungle

Foto: Colu/Sony/Kobal/REX/Shutterstock

När det ryktades om att det var dags för en uppföljare, till den gamla Robin Williams-hiten “Jumanji” från 1995, så blev vi på redaktionen direkt nyfikna. Det här var en film vi bara var tvungna att se – men när vi sedan fick nys om att det klassiska gamla brädspelet inte skulle ha den centrala roll som det har i sin förgångare så blev vi genast lite oroliga. Skulle den nya filmen hålla samma mått som sin förgångare? Skulle respekten för Robin Williams fenomenala insats som Alan Parrish rymmas?

Nu i efterhand när vi har sett Jumanji: welcome to the jungle kan vi bara konstatera en sak – det här är en trovärdig uppföljare och en film som onekligen visar att animationstekniken tagit några rejäla elefantkliv framåt.

I uppföljaren hittas de klassiska Jumanji-spelet på stranden och Alex, som öppnar det, kollar på det och yttrar orden: ”Vem spelar brädspel nuförtiden?”. Han lägger brädspelet på en hylla och där ligger det en stund tills de berömda trummorna plötsligt börjar ljuda igen. Då han öppnar det ligger där nu istället ett TV-spel. Han sätter i spelet i sin konsol och där lämnar vi honom. Klipp till 20 år senare.

Vi får nu möta våra fyra karaktärer, som inte har någonting gemensamt. Det är Nörden Spencer (Alex Wolff), det är atleten Fridge (Ser´Darius Blain), den udda tjejen Martha (Morgan Turner) och den utseendefixerade snygga tjejen Bethany (Madison Iseman).

De fyra får alla kvartsittning av olika anledningar, och hamnar snabbt tillsammans i skolans källare där det som straffarbete får sortera papper. Där hittar de i en bortskänkeslåda Alexs gamla tv-spel. Han försvann spårlöst för 20 år sedan och huset står numera förfallet. De sätter igång det, väljer sina avatarer och sugs rakt in i spelet. De hamnar inuti Jumanjis djungel och inser att de ser ut och låter som sina avatarer. Nörden Spencer är numer den gigantiska muskellösa och snygga Dr. Smolder Bravestone (Dwayne ”The Rock” Johnson), Atleten Fridge blev den korta, klena och mesiga Moose ”Mouse” Finbar (Kevin Hart), den udda Martha blev den snygga, coola Ruby Roundhouse (Karen Gillan) och till sist snygga Bethany blir den tjocke, lille mannen: Professor Shelly Oberon (Jack Black). Eftersom den nya personan inte alls överensstämmer med den gamla uppstår dråplighet och lagom påklistrade livsläxor om det inre kontra det yttre samt, givetvis, vikten av att jobba tillsammans. Tillsammans måste de nu överleva spelets utmaningar och finna den gröna smaragden och rädda den tropiska dataspelsvärlden från undergång. Allt för att kunna komma tillbaka till verkligheten igen.

Filmen var riktigt, riktigt bra även om det gärna hade fått leka ännu mer med sina stereotyper, kroppsproblematiken och datorspelskänslan. Men i slutändan är det här en riktigt bra och spännande ”Indiana Jones”-doftande actionäventyr.

I ljusets makt (2015)

Den här boken handlar om föräldrarlösa flickan Alina Starkov, och hennes bästa vän pojken Malyen Oretsev. Vi får följa med under deras resa när det växer upp hemma hos hertigen Keramsov, efter att ha förts hit från gränskrigen. För att lära sig  att läsa och skriva och för att få ett yrke. Alina har en talang för att teckna och Mal trivs bäst i naturen. Senare kommer de att lämna sitt barnhem i Keramzin för en militärutbildning i Poliznaya. På en resa attackeras de båda och när Mal hotas till livet väcks en uråldrig kraft hos Alina, stark  att rädda Mal och kanske även det krigshärjade Ravka.

Alina förs genast till landets magiska elit, Grishan, och en helt ny värld öppnar sig för henne. En värld av magi där Alina inte vet vem hon kan lita på. Inte ens Grishans mäktige ledare, Skuggmästaren som kanske är den enda som kan hjälpa Alina att ta makten över sin kraft och fullborda sitt öde.

Boken har fått stående rekommendationer ifrån Veronica Roth, författare till Divergent. Är du en älskare av trolldom, vidskepelse och magi kommer du att älska denna bok. Jag själv kunde inte lägga ifrån mig boken alls, utan var tvungen att lusläsa den direkt. Bokens handling är riktigt spännande, och jag rekommenderar boken varmt vidare för barn från åldern 10 år och uppåt.

Läs gärna fortsättningen:
Del 1: I ljusets makt, utk. våren 2015
Del 2: Stormens öga, utk. hösten 2015
Del 3: Ur askan, utk. våren 2016

Hjälp! Eld och lågor! (2017)

Det bjuds på både igenkänning och dramatik i den lättlästa Hjälp!-serien. I den här boken får vi läsare följa med när en liten hund skadar tassen på ett krossat glas, och barnen i sin tur bestämmer sig för att städa i parken. En bra och viktig sak att göra tillsammans, och kanske kan bokens huvudperson vinna mammas förtroende och få en egen hund? Men det är inte alltid så lätt som det låter, för allt tar en vändning när det börjar brinna i gräset. Hur kunde det gå så fel? Och vems var felet? När brandkåren släckt branden väntar ännu en överraskning för kompisarna. Nu är det fler som blivit eld och lågor!

Jo Salmson lyckas med få ord förmedla starka känslor och i Jimmy Wallins innehållsrika bilder ser man de små nyanserna. I berättelserna är kompisarna och skolan det viktiga och ofta händer något besvärligt som blir ett dilemma för de inblandade. Känslor som avundsjuka, otrygghet och osäkerhet känner alla igen. Det här är lättläst och angeläget och vi på redaktionen gillar det.

Den rekommenderande läsåldern är precis lagom, och passar utmärkt som tyst läsning när man är nybörjare på att läsa. Boken funkar även bra till högläsning tillsammans med en vuxen och ger många tillfällen till diskussioner och frågor.

Dags för disco (2017)

Dags för disco är ett lättläst bok skriven av Marie Oskarsson, som passar perfekt för nybörjarläsaren. Boken är varm, tonsäker och erbjuder en lättläst skildring av relationer och vardagsproblem tillsammans med fantastiska och uttrycksfulla illustrationer utav Helena Bergendahl.

I boken får man följa med Jack när han ska på disco i skolan. Alla är pirrigt förväntansfulla – till och med Jack som inte kan låta bli att oroa sig. Vad ska han ha på sig? Tänk om han inte kan dansa? Eller ännu värre – om Emilia som han är så kär i inte VILL dansa med honom!

Boken erbjuder stor igenkänning, en massa skratt och lite spänning. Här hemma blev det mycket diskussioner kring olika scenarion som skett när vi själva varit på disco, och många gamla roliga minnen att plocka fram och dela med sig utav.

Vi rekommenderar varmt boken vidare, och tycker den tänkta läsåldern är precis lagom. Boken funkar bra till såväl högläsning tillsammans med en vuxen, som tyst läsning för sig själv när man är nybörjare på att läsa.

Den gode dinosaurien

Den gode dinosaurienPixars följer upp sin dundersuccé “Insidan Ut” med Den gode dinosaurien. En lekfull film som tyvärr inte alls blivit hyllad av kritikerna, men som faktiskt lockade fram både skratt och tårar hemma hos oss.

Filmen i sig utspelar sig i värld där dinosaurier och människor existerar parallellt. Mamma och pappa dinosaurie ser med spänning på hur tre av deras ägg kläcks. Ur det första ägget kommer busiga Libby, i det andre bråkige Buck och ur det tredje kommer filmens hjälte, fegisen Arlo.

Barnen växer upp och får under åren lära sig driva familjens farm. Libby och Buck är mer framgångsrika än hopplöst rädda Arlo, som inte ens vågar mata familjens fåglar. Det är nog ingen i familjen som kan föreställa sig att Arlo, efter en serie ödesmättade händelser, kommer att bli familjens hjälte.

Det närmar sig vinter och som alltid måste familjen lagra tillräckligt mycket med skörd för att klara den karga vintern. När allas krafter behövs som mest händer det som inte får ske. Arlo faller ner i en kraftig ström och spolas långt, långt bort. Nu måste han skynda sig tillbaka till gården och hjälpa familjen innan vintern kommer.

Under resans gång stöter Arlo på flera märkliga karaktärer. Ibland annat möter han människopojken ”Pricken”, en vilde med varglikt beteende som olikheter till trots blir Arlos lojala följeslagare. Ett kul omvänt perspektiv där människan är tjänare istället för tvärtom.

Trots filmens otroligt dåliga kritik, där ett flertal kritiker till och med, har utgivit den som Pixars sämsta film någonsin. Så måste jag faktiskt få skriva att jag inte alls håller med. Den gode dinosaurien är en charmig och mysig film, och den bjuder inte bara på skratt utan väcker både tankar och känslor. “Hur viktigt är det egentligen att göra sina föräldrar stolta?” och “är inte det viktigaste av allt att tro på sig själv?“.
starRating_4

En man som heter Ove

En man som heter Ove
Foto: Nordisk Film

Ingen har väl kunnat gå miste om Fredrik Backmans hyllade debutroman ”En man som heter Ove”, som blivit en av de mest sålda svenska böckerna under senare år. När det stod klart att filmatisering av boken skulle komma var förväntningarna höga, och när den väl kom var vi på redaktionen givetvis på plats.

För vi alla har vi någon i vår omgivning som påminner om Ove – den 59-årige vresige gubben som gör saker och ting som de alltid har gjorts för enligt honom var det bättre förr. Det är nog precis vad de flesta som läst Fredrik Backmans bok “En man som heter Ove” tänkt. Hannes Holms filmatisering av boken ger precis samma känsla.

Rolf Lassgård gör en fantastisk insats i rollen som Ove. Grymtande förolämpningar spottas åt alla håll och missnöjda blickar fälls mot allt och alla. Han är den vresige ordningsman som flera år tidigare avsattes som ordförande i bostadsrättsföreningen, men det ger han blanka fan i och ser med järnhand över kvarteret genom att sätta upp förbudsskyltar, skälla ut unga slynglar och ilsket sparka mot kissande hundar.

Men Ove har inte alltid varit bitter. I filmen får vi följa med när han blickar tillbaks på sitt långa och händelserika liv fyllt av orättvisor och tragedier som gjort honom till den han är i dag. Det är dessa tillbakablickar som lyfter filmen, varvat med humorn i Oves fantastiska envishet. Jag finner mig själv sitta i den mörka biosalongen med tårfyllda ögon, precis som så många intill mig i mörkret och kan bara konstatera en sak – den här filmen är årets måste.

Filmen “En man som heter Ove” handlar om något så enkelt som livet – om död, sjukdom, kärlek och åldrande, varav den sistnämnda ibland kan vara mest skrämmande om det innebär att bli ensam kvar. Det är det som gör filmen så otrolig stark, då vi alla kan relatera åldrandet till våra egna liv.

Kort sagt jag måste avsluta, men jag säger bara en sak, se den – du kommer inte ångra dig.
5