Pixars följer upp sin dundersuccé ”Insidan Ut” med Den gode dinosaurien. En lekfull film som tyvärr inte alls blivit hyllad av kritikerna, men som faktiskt lockade fram både skratt och tårar hemma hos oss.

Filmen i sig utspelar sig i värld där dinosaurier och människor existerar parallellt. Mamma och pappa dinosaurie ser med spänning på hur tre av deras ägg kläcks. Ur det första ägget kommer busiga Libby, i det andre bråkige Buck och ur det tredje kommer filmens hjälte, fegisen Arlo.

Barnen växer upp och får under åren lära sig driva familjens farm. Libby och Buck är mer framgångsrika än hopplöst rädda Arlo, som inte ens vågar mata familjens fåglar. Det är nog ingen i familjen som kan föreställa sig att Arlo, efter en serie ödesmättade händelser, kommer att bli familjens hjälte.

Det närmar sig vinter och som alltid måste familjen lagra tillräckligt mycket med skörd för att klara den karga vintern. När allas krafter behövs som mest händer det som inte får ske. Arlo faller ner i en kraftig ström och spolas långt, långt bort. Nu måste han skynda sig tillbaka till gården och hjälpa familjen innan vintern kommer.

Under resans gång stöter Arlo på flera märkliga karaktärer. Ibland annat möter han människopojken ”Pricken”, en vilde med varglikt beteende som olikheter till trots blir Arlos lojala följeslagare. Ett kul omvänt perspektiv där människan är tjänare istället för tvärtom.

Trots filmens otroligt dåliga kritik, där ett flertal kritiker till och med, har utgivit den som Pixars sämsta film någonsin. Så måste jag faktiskt få skriva att jag inte alls håller med. Den gode dinosaurien är en charmig och mysig film, och den bjuder inte bara på skratt utan väcker både tankar och känslor. ”Hur viktigt är det egentligen att göra sina föräldrar stolta?” och ”är inte det viktigaste av allt att tro på sig själv?”.

Foto: Nordisk Film

Ingen har väl kunnat gå miste om Fredrik Backmans hyllade debutroman ”En man som heter Ove”, som blivit en av de mest sålda svenska böckerna under senare år. När det stod klart att filmatisering av boken skulle komma var förväntningarna höga, och när den väl kom var vi på redaktionen givetvis på plats.

För vi alla har vi någon i vår omgivning som påminner om Ove – den 59-årige vresige gubben som gör saker och ting som de alltid har gjorts för enligt honom var det bättre förr. Det är nog precis vad de flesta som läst Fredrik Backmans bok ”En man som heter Ove” tänkt. Hannes Holms filmatisering av boken ger precis samma känsla.

Rolf Lassgård gör en fantastisk insats i rollen som Ove. Grymtande förolämpningar spottas åt alla håll och missnöjda blickar fälls mot allt och alla. Han är den vresige ordningsman som flera år tidigare avsattes som ordförande i bostadsrättsföreningen, men det ger han blanka fan i och ser med järnhand över kvarteret genom att sätta upp förbudsskyltar, skälla ut unga slynglar och ilsket sparka mot kissande hundar.

Men Ove har inte alltid varit bitter. I filmen får vi följa med när han blickar tillbaks på sitt långa och händelserika liv fyllt av orättvisor och tragedier som gjort honom till den han är i dag. Det är dessa tillbakablickar som lyfter filmen, varvat med humorn i Oves fantastiska envishet. Jag finner mig själv sitta i den mörka biosalongen med tårfyllda ögon, precis som så många intill mig i mörkret och kan bara konstatera en sak – den här filmen är årets måste.

Filmen ”En man som heter Ove” handlar om något så enkelt som livet – om död, sjukdom, kärlek och åldrande, varav den sistnämnda ibland kan vara mest skrämmande om det innebär att bli ensam kvar. Det är det som gör filmen så otrolig stark, då vi alla kan relatera åldrandet till våra egna liv.

Kort sagt jag måste avsluta, men jag säger bara en sak, se den – du kommer inte ångra dig.