Pixars följer upp sin dundersuccé ”Insidan Ut” med Den gode dinosaurien. En lekfull film som tyvärr inte alls blivit hyllad av kritikerna, men som faktiskt lockade fram både skratt och tårar hemma hos oss.

Filmen i sig utspelar sig i värld där dinosaurier och människor existerar parallellt. Mamma och pappa dinosaurie ser med spänning på hur tre av deras ägg kläcks. Ur det första ägget kommer busiga Libby, i det andre bråkige Buck och ur det tredje kommer filmens hjälte, fegisen Arlo.

Barnen växer upp och får under åren lära sig driva familjens farm. Libby och Buck är mer framgångsrika än hopplöst rädda Arlo, som inte ens vågar mata familjens fåglar. Det är nog ingen i familjen som kan föreställa sig att Arlo, efter en serie ödesmättade händelser, kommer att bli familjens hjälte.

Det närmar sig vinter och som alltid måste familjen lagra tillräckligt mycket med skörd för att klara den karga vintern. När allas krafter behövs som mest händer det som inte får ske. Arlo faller ner i en kraftig ström och spolas långt, långt bort. Nu måste han skynda sig tillbaka till gården och hjälpa familjen innan vintern kommer.

Under resans gång stöter Arlo på flera märkliga karaktärer. Ibland annat möter han människopojken ”Pricken”, en vilde med varglikt beteende som olikheter till trots blir Arlos lojala följeslagare. Ett kul omvänt perspektiv där människan är tjänare istället för tvärtom.

Trots filmens otroligt dåliga kritik, där ett flertal kritiker till och med, har utgivit den som Pixars sämsta film någonsin. Så måste jag faktiskt få skriva att jag inte alls håller med. Den gode dinosaurien är en charmig och mysig film, och den bjuder inte bara på skratt utan väcker både tankar och känslor. ”Hur viktigt är det egentligen att göra sina föräldrar stolta?” och ”är inte det viktigaste av allt att tro på sig själv?”.