Foto: Pixar

”Insidan ut” utspelar sig till större delen i huvudet på den så småningom 11 år gamla Jenny. Vi möter inte bara Glädje och Vemod, utan även Avsky, Ilska och Rädsla vid kommandobryggan som styr Jennys inre på Huvudkontoret. Filmen visar ett lekfullt och lärorikt äventyr med mycket hjärta och fantasi, som garanterat väcker även dina känslor till liv.

Pixar har redan hyllats för nästan allt de gjort tidigare, men detta är faktiskt kronan på verket. En historia om att växa upp, och gå från oskyldig glädje till total känslokollaps. För när Jenny tvingas lämna det snöigt gnistrande Minnesota för ett gråslitet San Francisco, kämpar hon med att anpassa sig till en ny stad, ett nytt hus och en ny skola – men det blir lite mycket på en gång och det utbryter tumult i Huvudkontoret.

Känslorna i huvudkontoret jobbar på högvarv för att orientera sig, särskilt Glädje och Vemod. Det ger resultat i form av att det båda, tillsammans med Jennys karaktärsdanande kärnminnen slungas ut ur huvudkontoret. Det är givetvis förödande för Jennys personlighet och resten av filmen består av känslornas kamp för att rädda henne.

Det är så fantastiskt att få följa med på äventyret i Jennys hjärna där allt abstrakt blir konkret: här ser vi en tankebana i form av ett tåg. Långtidsminnet är en otrolig labyrint där man kan hitta gamla låtsaskompisar och små figurer som dammsuger bort det som inte behövs längre. Givetvis finns här ett fantasiland med en drömpojkvän och en pommes frites-skog. Men det verkligt fina med ”Insidan ut” är hur den inte väjer för några känslor, utan omfamnar även Jennys rädslor, mardrömmar, kriser och problem. Det blir riktigt gripande och det känns äkta.

Den här filmen behövs, och jag älskar hur den låter alla känslor komma fram. Den bjuder på både skratt, tårar och en massa tankar hos både stor som liten. Pixar har helt klart gjort sitt bästa film någonsin!