Foto: Colu/Sony/Kobal/REX/Shutterstock
När det ryktades om att det var dags för en uppföljare, till den gamla Robin Williams-hiten ”Jumanji” från 1995, så blev vi på redaktionen direkt nyfikna. Det här var en film vi bara var tvungna att se – men när vi sedan fick nys om att det klassiska gamla brädspelet inte skulle ha den centrala roll som det har i sin förgångare så blev vi genast lite oroliga. Skulle den nya filmen hålla samma mått som sin förgångare? Skulle respekten för Robin Williams fenomenala insats som Alan Parrish rymmas?
Nu i efterhand när vi har sett Jumanji: welcome to the jungle kan vi bara konstatera en sak – det här är en trovärdig uppföljare och en film som onekligen visar att animationstekniken tagit några rejäla elefantkliv framåt.
I uppföljaren hittas de klassiska Jumanji-spelet på stranden och Alex, som öppnar det, kollar på det och yttrar orden: ”Vem spelar brädspel nuförtiden?”. Han lägger brädspelet på en hylla och där ligger det en stund tills de berömda trummorna plötsligt börjar ljuda igen. Då han öppnar det ligger där nu istället ett TV-spel. Han sätter i spelet i sin konsol och där lämnar vi honom. Klipp till 20 år senare.
Vi får nu möta våra fyra karaktärer, som inte har någonting gemensamt. Det är Nörden Spencer (Alex Wolff), det är atleten Fridge (Ser´Darius Blain), den udda tjejen Martha (Morgan Turner) och den utseendefixerade snygga tjejen Bethany (Madison Iseman).
De fyra får alla kvartsittning av olika anledningar, och hamnar snabbt tillsammans i skolans källare där det som straffarbete får sortera papper. Där hittar de i en bortskänkeslåda Alexs gamla tv-spel. Han försvann spårlöst för 20 år sedan och huset står numera förfallet. De sätter igång det, väljer sina avatarer och sugs rakt in i spelet. De hamnar inuti Jumanjis djungel och inser att de ser ut och låter som sina avatarer. Nörden Spencer är numer den gigantiska muskellösa och snygga Dr. Smolder Bravestone (Dwayne ”The Rock” Johnson), Atleten Fridge blev den korta, klena och mesiga Moose ”Mouse” Finbar (Kevin Hart), den udda Martha blev den snygga, coola Ruby Roundhouse (Karen Gillan) och till sist snygga Bethany blir den tjocke, lille mannen: Professor Shelly Oberon (Jack Black). Eftersom den nya personan inte alls överensstämmer med den gamla uppstår dråplighet och lagom påklistrade livsläxor om det inre kontra det yttre samt, givetvis, vikten av att jobba tillsammans. Tillsammans måste de nu överleva spelets utmaningar och finna den gröna smaragden och rädda den tropiska dataspelsvärlden från undergång. Allt för att kunna komma tillbaka till verkligheten igen.
Filmen var riktigt, riktigt bra även om det gärna hade fått leka ännu mer med sina stereotyper, kroppsproblematiken och datorspelskänslan. Men i slutändan är det här en riktigt bra och spännande ”Indiana Jones”-doftande actionäventyr.
