Den där stoltheten

DSC05807
Ni vet den där stoltheten som man som förälder bara kan känna, den där stoltheten som infinner sig när ens barn gör något nytt för allra första gången. Ni vet när ens barn tar sina första steg, säger sitt första ord eller får sin allra första tand. Den typen av stolthet.

Den kände jag i dag. För i dag berättade min 6 åriga dotter att hon hade en tand lös. Det är hennes allra första och det var helt fantastiskt att se henne lysa upp. När jag tittade på henne kunde jag se hur stor hon kände sig, och jag kunde inte annat än att le.

Stoltheten inom mig kom som på ett ögonblick, men bara en sekund efter kom den där jobbiga känslan. Den där känslan som jag allt för många gånger haft, trots försök att gång på gång att bli kvitt den. Den där känslan utav att man är ensam. Helt jävla ensam. För inte finns han här att dela dessa fantastiska ögonblick med. Inte ens bryr han sig. Han känner nog inte ens stolthet – han vet nog inte ens vad de är.

Känslorna inom mig sprids runt och beslutsamheten infinner sig. Han ska inte få förstöra det där ögonblicken längre. Han ska inte få stoltheten jag känner att bli mindre. Han ska inte få mig att känna mig ledsen, besviken och arg för att han inte finns där och delar allt med mig. Han ska inte påverka mig mer och jag ska inte ge honom en tanke – men ändå gör jag det gång på gång.

För precis som de allra flesta ensamstående föräldrar, så vill jag att han ska bry sig. Jag vill att han ska känna stolthet. Jag vill att han ska vara engagerad, och jag vill att han ska vara där. Men det är han inte och jag börjar allt mer och mer inse att han kanske aldrig kommer bli.

Men vad är det man säger – hoppet är det sista som överger en.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *