Att balansera två världar

67579_445709942831_1605567_n

Första dagen med ett nytt kapitel, en helt ny del i ditt liv kan vara väldigt skrämmande. Efter att jag fött min dotter Alva och haft en paus ifrån studier – för föräldraledighet och jobb, så började jag John Bauer-gymnasiet med en helt annan ryggsäck än alla andra. Skolstarten var långt ifrån det jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Det kändes som att kliva in i en ny värld, där jag någonstans emellan alla människor skulle placeras ut och finna min rätta plats.

Jag kände mig inte alls som de andra som satt i skolkorridoren och väntade. Mer som en äldre människa, med större livserfarenhet än vad de allra flesta andra skulle tro vid den första anblicken. Det fanns så mycket oro inom mig den där första dagen, inför hur det skulle gå att kombinera studier och föräldralivet och hur alla skulle bemöta mig och hantera att jag som blivande 18-åring var mamma.

Men framförallt om jag själv skulle klara av att balansera två olika delar, och inte bara prata om barnrelaterade saker utan kunna gå tillbaka till de samtalsämnen som jag hade innan.

Men min största oro försvann redan efter några dagar, när vi nyblivna klasskamrater började komma varandra allt närmare tack vare alla klassiska lära-känna-lekar. Det var även först då jag släppte bomben och berättade för mina klasskamrater att jag var förälder till en tvåårig dotter. Reaktionerna var många och varierande stort, men på något vis tacklade jag det, även om det var tufft emellanåt de första dagarna. Men för mig var det allra viktigaste att få dela med mig utav mitt liv, men trots det försvann inte oron helt som satt djupt inom mig och gnagde. Det fanns ändå en ängslan om att vissa skulle ha svårt att acceptera och förstå att mitt liv var annorlunda, i och med allt ansvar som ett föräldraskap innebär.

Oron dyker upp än i dag ibland, trots att det har gått snart två år. Men som ung förälder tror jag att jag alltid kommer få oroa mig och fundera över hur andra människor ska betrakta, tycka och tänka om mig och min situation. I slutänden handlar det om att jag ska sluta bry mig och i stället ignorera kommentarer, blickar och ord och vara stolt över den jag är.

AV: Sanna kaakinen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *